Jag har enda sedan jag spelade fotboll på baksidan av en av mina barndomskompisars hus varit FC Barcelona-supporter. Han låtsades att vara Paul Scholes i Man U och jag att jag var Patrick Kluivert i Barca. Eftersom jag blev äldre förstod jag snabbt att man förväntades tycka illa om Real Madrid, till en början hade jag svårt att förstå det. Jag visste ju inget om den historiska bakgrunden och symboliken i det hela men när Figo bestämde sig för att byta klubb till Real fick jag något att sätta fingret på. Real var nu djävulen och Figo var Judas.
Trots att jag tyckte så illa om Real fanns det en spelare som jag alltid hade stor respekt för, Raul. Han var en ledare, en gentleman, en fantastisk målgörare och arbetade alltid hårt. Under 17 år av toppfotboll har han aldrig dragit på sig ett rött kort, han har gjort flest mål i europaspelet genom tiderna och har samma självklara hjärta i klubben som Puylo har i FCB. Det gick inte att tycka illa om Raul, han var genombra och genomgod.
Idag för 100 år sedan föddes en annan genombra och genomgod man, Raol Wallenberg. Han såg fel och gjorde något åt det. Han såg inte sin bemedlade position i samhället som en utväg för att slippa drabbas och förföljelse och död utan som en medel för att stoppa det. Det fanns hundratals kanske tusentals människor i Europa som hade kunnat göra det han gjorde men som istället lutade sig tillbaka och tog en whisky.
Raol sägs ha räddat 15 000 människor ifrån nazisterna, det är lite oklart runt hans död men antagligen blev han avrättad 1947 även om rykten om att han funnits kvar i sovjetiska fängelse och psyken existerar. Hur som helst så är 15 000 liv för 1 en sådan fantastisk insatts att oavsett om han var ett riktigt as privat eller åt kattungar med sina bara händer kan man inte känna annat än stor respekt. Kanske t.o.m. större respekt än för Raul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar