Igår konstaterade jag i del 1 att sport och politik hör ihop och hur. Nu tänkte jag förklara hur vi ska få en bättre värld genom att bedriva aktiv sportpolitik.
Diktatorer älskar sport, Aleksandr Lukasjenko blev överlycklig när Vitryssland fick hockey VM. Han spelar nämligen massor av hockey själv och älskar att titta på sporten när han inte är för upptagen med att trakassera oppositionen, rigga val, fängsla journalister eller ändrar konstunionen för att ge sig själv mer makt. Hur vore det om man använde stora mästerskap som incitament för att följa mänskliga rättigheter? Älskar Lukasjenko att stänga ner tidningar mest eller att se hockey på hemmaplan?
Länder som inte respekterar mänskliga rättigheter får inga mästerskap helt enkelt. Fast man måste dingla med mästerskapen framför ögonen på diktatorerna, de har tills 6 månader innan mästerskapet på sig att bättra sig. Alla mästerskap som stoppas p.g.a. att de fortfarande är förtryckarstater ska hamna i Tyskland. Tyskland har bra förbindelser med hela världen, ligger centralt i Europa, bra infrastruktur och erkänt bra på att organisera mästerskap.
Hota med att ta ifrån Alexsandr sitt kära VM om han inte slutar, det kanske blir ett hockey uppror emot Alexsandr om han vägrar och den nya arabiskavåren blir idrottsvåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar