Reality-tv är skräp. Det vet de flesta som tittar på det och säkerligen även de som gör den men det kan vara bra skräp. När reality-tv är som bäst gör den nämligen något som all form av film, tv och litteratur försöker göra, att få oss att tro på karaktärerna och lägga in våra känslor i det vi ser.
För att det ska funka måste produktionen vara så osynlig som möjligt för tittaren och deltagarna vara sig själva, annars blir det konstlat och trovärdigheten går i botten. Tyvärr så är det exakt vad som har hänt.
Jag började nyligen se på Robinson. Under min uppväxt var det heligt, varje lördagskväll samlades familjen i soffan med popcorn, pratade man för mycket så sa mamma till en att vara tyst, här skulle det inte missas ett ord. Då var reality-tv något ganska nytt, det beskrevs som mobbning att folk röstades ut men varje vecka satt miljoner svenskar bänkade. Det kändes äkta, kanske för att jag var ett barn men antagligen också eftersom alla inte var så förbannat medvetna om att de skulle bli halvkända efteråt. Det kändes ärligt och alla hade sin favorit.
Nu är dokusåpa sedan länge i ordlistan och det finns ett hundratal människor som cirkulerar i alla programmen. Det är inte längre en snickare ifrån Kumla utan istället en bloggare ifrån Östermalm som ser sin medverkan inte som en rolig upplevelse utan som ett tillfälle att marknadsföra sig själv. När deltagare går in i program så har alla redan tänkt ut hur de ska agera och redan i castingen är de cyniska inför upplevelsen. Där tappar åtminstone jag alla möjligheter till att bli överraskad, känslomässigt involverad eller ö.h.t. bry sig om deltagarna.
Kan vi inte ha en dokusåpa men bara människor som bott i mediaskugga hela sitt liv, som aldrig hört talas om immunitet, extraröster, lagbyten och sex i tv. Låt dem sedan uppleva allt som dokusåporna har att erbjuda och visa för tittarna när människor helt utan tidigare erfarenheter av dokusåpor reagerar som du och jag hade gjort i samma situation. Sätt tillbaka "real" i "realilty"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar